M A L I N P E T T E R S S O N

Idag var dagen då jag tillslut tog till mig allt mod jag hade och gick till skolan utan peruk och det var mer än skönt. Efter att ha använt peruk varje dag i två år är jag mer än less på att konstant ha en mössa på mig, rätta till den när den glider ner eller håret är påväg ut, för att inte tala om hur äckligt sliten den är. Prövade även att platta håret nu såhär på kvällen, det tog allt för lång tid för att jag ska offra min kära hästsvans men det ser väl helt ok ut ändå. Har ju dock världens lockigaste hår så går jag ut skulle det locka upp sig på fyra sekunder. Tacohej leverpastej

 

 

Jag glömmer aldrig hur jag kände, eller kanske jag borde säga vad jag inte kände. Jag kände ingenting. Tomhet. En gnutta rädsla. Någon drog undan mattan och jag föll. Jag var inte frisk. Det var något fel på mig. Jag hade en tumör mellan lungorna. Idag är det två år sedan. Idag är jag frisk, och jag är starkare än vad jag någonsin varit.

Visst är det ganska sjukt att tänka på att för ett år sedan låg jag med cellgifter, stoppade i mig mängder av olika tabletter varje dag, var trött, hade kanske ont, orkade inte göra så mycket, hade inget hår, var sjuk. Jag var trots det positiv, jag ville bli frisk. Jag visste att jag skulle bli frisk. Jag skulle inte dö sjutton år gammal, jag skulle ta studenten, gå på college, resa runt, jobba, må bra, sen kunde jag dö. Självklart fanns det stunder då jag grät, då jag inte orkade, och hela tiden ville jag bara vara frisk igen - gå i skolan, gnälla över allt skoljobb, ha föräldrar som inte var stressade hela tiden, leva livet som jag brukade. 

 

Så fort jag känner mig lite nere så tänker jag tillbaka till förut, vilket jävla helvete det var. Idag lever jag mitt liv precis som jag brukade göra, vem kan ana att jag varit så sjuk? Jag går i skolan som vanligt, jag äter inga mediciner, jag är inte på sjukhuset varje vecka, jag har inte ont, jag har hår, jag är frisk. Och framförallt är jag så jävla lycklig.

Har inte bloggat på 1000 år för jag orkar helt enkelt inte, men jag tänkte slänga iväg ett inlägg nu ändå.

Den 6 maj påbörjade jag min strålbehandling. Att få strålning känns ingenting, man kan dock få vissa bieffekter som trötthet, halsont osv. Det beror lite på vart man strålar. Jag strålades på tumören vid lungan och några små vid högra höften. Vid lungan var i farozonen för halsont, vilket jag fick - så utav bara helvete. Jag kunde inte ens dricka kolsyrad läsk på kanske en vecka. Trött blev jag också, men inte så farligt. Jag har klarat mig fint. Det är dock väldigt obehagligt att ligga fastspänd i en mask över huvudet i sju minuter. Dom strålar inte på röda dagar eller helger.

Torsdagen den 9 maj var en röd dag, det var också hockey VM den dagen. Jag flög ner till Stockholm på onsdagkvällen - mötte upp Felix på arlanda som hade tagit tåget från Sundsvall. Felix följde med mig upp på Fredagen till Umeå, jag fick min strålning och sedan åkte vi bil hem. Tacka gudarna för det, tänk om vi missat VM.. (matchen gick asdåligt, inte ett enda mål. Men sedan slog vi ju ut dom jävlarna i kvarten och vann hela alltet så det gjorde inget ;))

Strålningen flöt på hur bra som helst, under andra veckan började jag få ont i halsen och må illa. Fick svårt och äta och sånt, mådde illa direkt. Hade problem sedan före det också, för då blev jag aldrig hungrig = kunde leva på en skål med flingor under en hel dag. Illamåendet satt i väldigt länge, men idag kan jag äta som vanligt. Att jag inte åt resulterade såklart en drastisk viktnedgång, jag minns inte exakt men jag tror att det var 4 kg på en vecka. 

Den 22 maj gjorde jag min sista strålbehandling. Lyckan var enorm. Det går inte ens att beskriva. Jag är klar med all denna skit (hoppas vi). Nu blir det lite återbesök då och då för att kolla så att allt är ok, det tar fem år innan man blir friskförklarad så jag slipper dom inte först då!

 

Idag mår jag hur bra som helst. Jag har fortfarande inte orken jag brukade ha eller någon kraft eller så, men det märks tydligt att det blir bättre och bättre för varje vecka som går. Jag äter som vanligt, kortisonsvullnaden har gått ner sinnessjukt mycket. Jag har gått ner runt 6 - 7 kg, mitt hår har växt nå jävulskt och det är inte långt kvar tills jag kan strunta helt i peruken. Dock har jag inte fått tillbaka mina reflexer i benen till 100, men det kommer nog hoppas vi - det är inget problem jag märker av så det är inget farligt.

Den 17 juli ska jag till Sundsvall för röntgen och ultraljud, jag är livrädd för att någonting ska vara kvar - detta önskar jag inte ens till min värsta fiende - men samtidigt är jag 99.99% säker på att allt är borta. Jag reagerade så bra på cellgifterna, och när strålningen började var det typ ingenting kvar (om ens något?) utan den gjordes bara för att vara 100% säker. Men om jag skulle få återfall så vet jag iallafall att det är exakt samma behandlingsplan och lika stor chans att överleva.

Sitter uppe i Umeå nu igen och allt är som vanligt. Påbörjade sista (!!!!!) blocket idag, vilket innebär; blir kvar här i Umeå tills torsdag, sedan blir det två dagar med cellgifter och dropp på Sundsvall nästa vecka och sedan är det slut på cellgifter! Från och med idag blir det 15 dagar med kortison också då som vanligt men efter det är det också klart med kortison och ska bli SÅ JÄVLA SKÖNT. Ska äta flucanosol, bactrim, omeprazol och övriga mediciner ett litet tag till också, eftersom att immunförsvaret inte återhämtar sig direkt så kan jag ju fortfarande få svamp och sånt. 

 

Tyvärr så har forskarna i Tyskland bestämt sig för att jag ska strålbehandlas när cellgifterna är klar, det är inte bestämt när strålbehandlingen ska börja men läkarna här har sagt att det blir någon gång i maj. Det blir måndag - fredag i 3 veckor, sedan får jag åka hem under helgen. Det gör egentligen inte så mycket, bara det att den 9 maj (vilket är en torsdag) så är det hockey VM och det finns en risk att strålningen är då - men vi har sagt till läkarna att jag har längtat tills det och dom ska försöka se till att det inte krockar, men dom lovar inget så jag förväntar mig inget.

Det jobbigaste med att ha cancer är inte att gå igenom cellgiftsbehandlingar, missa skolan och få ont, utan det är hur andra människor behandlar en. Missförstå mig inte, att få behandingar, åka till sjukhuset hela tiden, hamna efter i skoan och ha ont är sinnesjukt jobbigt - men det går inte att mäta med människors beteende.

 

I början skulle alla förstås visa att dom tänkte på en och fråga vad som hänt. Jag vet att 90% av dessa människor bara ville veta för att veta, inte för att dom brydde sig om mig. Personer som jag aldrig pratat med förut, personer som jag vet inte tycker om mig, personer som undrade enbart pga gemensamma vänner.. Självklart uppskattade jag att folk skrev till mig, det gjorde ju mig glad att folk hör av sig även om dom kanske mer hörde av sig för sin egen skull än för min. Somliga beter sig som om man vore bästa vänner fastän man knappt pratats vid förut, andra som man inte heller pratar med börjar försöka bygga upp en vänskap. Ja visst vill jag gärna ha vänner och uppmärksamhet, men det är inte roligt när jag vet att jag får det enbart för att jag är sjuk - inte för att folk tycker att jag är en rolig och intressant person. Samma sak när jag får uppmärksamhet för saker jag gör, eller folk gör tjänster åt mig - det är för att jag har cancer, inte för att jag är jag.

 

Efter ett tag börjar allt lägga sig, folk har fått vetat vad som hänt och då slutar folk också att bry sig. Folk börjar ta avstånd från mig, visst är det kanske läskigt att ha en cancersjuk människa runt om sig - vad ska man säga, göra och tänka? Jag begär inte att folk ska prata med mig, fråga massa frågor om hur det är eller lyda minsta vink ifrån mig - men när folk inte ens hejar trots att man försvunnit ur livet ett tag blir jag bara så jävla ledsen. Folk som vet vad som hänt tittar på mig, men dom ler inte ens. Jag förstår inte hur man kan bete sig på ett sånt vidrigt sätt.

 

Andra människor tror att man är en porslinsdocka, att jag kommer ramla ihop för minsta lilla grej, att mina öron kommer explodera av högt ljud, att allting är pest och pina jämt. Ja jag är ömtåligare än vad jag var i höstas, men jag vet själv vad jag borde undvika och om någonting är för jobbigt för mig så säger jag till. Gå inte runt och var rädd för att jag ska göra mig illa eller bryta ihop, chansen att det händer är inte mycket större än att du själv skulle göra illa dig.

 

Det är också jättejobbigt att det finns så få människor man kan prata med utan att behöva prata om cancern, behandlingen, hur jag reagerar. Jag vill kunna träffa folk som jag kanske inte träffar så ofta utan att behöva dra igenom historian gång på gång. Jag svarar gärna på frågor om det är någon som undrar, för det är inte alls lätt att förstå och hänga med - men jag vill inte att min sjukdom ska vara ett samtalsämne varje gång. Att jag dessutom får höra från mina vänner att det tillochmed är ett samtasämne när jag inte är med gör mig ledsen - jag kan inte tänka mig att dom tycker det är mycket roligare att prata om än vad jag själv gör, att uppmärksamheten riktas mot mig när jag inte ens är där. Fråga mig istället.

 

Dom värsta människorna är dom som behandlar mig annorlunda nu än vad dom gjorde innan jag blev sjuk, för det får mig att känna mig mer sjuk än vad jag gör när jag går utan hår och har ont. Det är väldigt väldigt väldigt få människor som behandlar mig som vanligt, men jag är så grymt tacksam över att dom iallafall finns kvar för det är dom som får mig att orka med det här. Dom vet vilka dom är, jag behöver inte skriva några namn.

 

Jag vet inte vart jag vill komma med den här texten, jag vill nog mest bara att folk ska förstå att jag är fortfarande samma människa som jag var innan jag blev sjuk.

Idag pratade jag med en sjukgymnast som visade mig hur jag ska träna, så nu har jag lagt upp ett träningschema och suttit upp mål. Det blir inte så mycket i början, måste ju komma igång lite först. Om någonting gör ont måste jag sluta direkt och jag måste stå emot sötsuget på vardagar.

 

Gym 3 gånger i veckan.

Motionscykel 10 minuter, armar 2 x 20, crosstrainer 10 minuter, cykla 10 minuter till, balansera med fötterna på en pilatesboll 10 minuter.

 

Promenera 30 minuter varje dag.

Stretcha vader, fötter och vrister varje morgon och kväll + efter varje gympass - 5 x 5 sekunder. (Har blivit extremt stel runt vristerna + får väldigt mycket sendrag så detta är viktigt att jag gör)

Sedan klockan tre idag är jag droppfri iallafall, så jag och pappa åt middag på restaurangen i centralhallen och jag tryckte i mig en hamburgare. (om ni någonsin besöker NUS och ska äta i restaurangen så beställ en hamburgertallrik, snuskigt goda hamburgare!!) Sedan handlade vi på kiosken och tog en promenad runt sjukhuset, skönt!! Ännu mer skönt är att jag inte behöver kissa hela tiden. Imorgon ska jag få det sista droppet och sedan tror jag att vi får åka hem, soft - man blir tokig av att sitta här dygnet runt.

Ligger uppe i Umeå igen och har tråkigt så utav bara helvete, men jag är på skitbra humör och jag kommer hem på onsdagkväll/torsdag så det är lugnt - lite får man väl tåla!! Har precis gjort klart två papper med uppgifter i svenska och det kändes bra att jobba ikapp lite och nu ska jag belöna mig med rostmackor med marmelad på och Ullared. Haha vet ni vad som hände mig igår när jag kom hit eller? Det fanns bara en rostmacka kvar och jag var assugen på rostmacka med marmelad så då stoppade jag i den i brödrosten, och mackjäveln blev bränd. Det var ett tillfälle då jag hatade livet.

Går runt med droppställning och har gjort det sedan fem imorse, vilket är _extremt_ jobbigt av dessa anledningar:

1. Den låter hela tiden. Stackars pappa som hör den på natten också, det gör ju inte jag eftersom jag tar av mig hörapparaterna när jag sover. Ibland piper den också, om något är fel eller påsarna tar slut. Och så låter den jättemycket när man drar den.
2. Kissar hela tiden, och då är det ju inte bara att gå på toa utan heller utan jag måste koppla ur och sen dra med mig ställningen. (som jag suger på att köra, krockar överallt) Värst med kissandet är att jag vaknar på nätterna för att jag måste gå på toa.
3. Jag kan bara bära saker med en hand. Det gör ju inget om jag ska hämta bara ett glas mjölk, men typ nu när jag snart ska gå och hämta kvällsfika så måste jag ta med mig pappa så att han kan bära brickan åt mig.

Senast jag var uppe i Umeå gjorde jag ju en PET CT och allting såg bra ut! Tumören har krymt och läkarna i Umeå tror inte att jag kommer behöva strålbehandlas, men det är inte dom som avgör det utan det är en grupp i Tyskland*. Jag ska upp till Umeå igen den 4 februari och då ska jag påbörja mitt fjärde block, kanske får veta då. Jag vet inte hur mycket jag har sagt men dom två första blocken och dom fyra sista blocken är olika behandlingar, och dom här andra behandlingarna jag får är så mycket bättre än dom två första - den enda biverkningen jag verkligen lidit av hittills av dom andra behandlingarna är att jag fick fruktansvärt ont i benen förra helgen, annars har jag varit ganska pigg och som vanligt. Men jag har ju tre block kvar och man vet aldrig vad som händer.

 

Imorgon släpps biljetterna till konsertfesten i Sundsvall och vet ni vem som kommer? Håkan Hellström!!!!!!!!! 3 Augusti, samma dag som Kent spelade förra sommaren, är numer världens bästa datum. Jag ska be mamma köpa en biljett åt mig, kan ju inte missa Håkan i min egna stad. Ska ju se honom i Göteborg också! Kommer bli världens bästa sommar. Hoppas att han släpper fler turnedatum i typ Uppsala, Gävle, Stockholm eller något annat som ligger nära Sundsvall så jag kan se honom ännu fler gånger.

 

Låtar som går på repeat hos mig just nu: Ismael - Kent, valley of the dolls - Marina and the diamonds, ingen kunde röra oss - Kent, hypocrates - Marina and the diamonds, sthlm skyline - Markus Krunegård. 

 

Ligger uppe i Umeå just nu, påbörjade mitt tredje behandlingsblock igår och gjorde en PET CT i förrgår. Har fortfarande inte fått något svar på hur PET CTn såg ut men förhoppningsvis såg det bra ut, när jag får veta hur det såg ut så kommer jag också få veta om jag måste strålbehandlas eller inte. Hoppas jag slipper, strålbehandling låter skitläskigt. Men dom får väl helt enkelt göra vad som krävs, bara jag blir frisk igen. 

Funderar på om jag ska pilla ihop en ny bloggdesign, men det är så svårt för jag kan inte sånt och jag vet inte heller hur den skulle se ut. Vet bara att jag vill ha en presentation i menyn samt en "tidigare inlägg" funktion när man bläddrar igenom gamla inlägg. Hatar när bloggar inte har en sån funktion men så är jag en sån själv, men aja inte mitt fel att jag inte vet hur man gör.

Just nu försöker jag hitta någon film att se på, himlen är oskyldigt blå går på ettan men jag har redan sett den och känner inte för att se den så skumkollar bara lite. Imorgon är det final i juniorhockey VM, taggad så utav bara helvete. Imorgon väntas förhoppningsvis hemgång också! Bjuder på lite bilder från nyår också, here u go!

Imorgon ska jag spendera ungefär halva dagen på sjukhuset för jag ska få ett behandlingsdropp, jag tror att det skulle ta runt sex timmar totalt så jag kommer ha en hel del tid att göra ingenting med. Tänkte ta den här tiden till att skriva en uppgift till svenskan, har struntat/inte orkat med skolarbete så länge nu så det är pinsamt. Jag ska skriva en argumenterande text, en nyhet eller en essä - vilket av det får jag välja själv och ämne får jag också välja själv. Men jag har absolut ingenaning om vad jag ska välja, har ni några förslag? Argumenterande text verkar enklast men jag vet inte vad jag kan skriva om för just nu finns det inget som jag kan argumentera tillräckligt mycket för och emot.

 

Sedan jag skrev senast har jag fått vara hemma hela tiden, hade inte så ok blodvärden så jag har tagit det lugnt. Finns inte så mycket annat att göra med låga blodvärden eftersom man blir så trött. Har fått sår/blåssor/vem vet vad i munnen så jag har fått svårt att äta vilket leder till att jag är hungrig hela tiden och när jag är hungrig får jag ont i magen, men det är bättre idag än igår iallafall så det går ju långsamt framåt. Det är nog bra igen nästa vecka, hoppas för jag blir GALEN. Mina fingertoppar är också avdomnade vilket gör det till ett problem att skriva och göra ca. allting som kräver berörning av fingertopparna.

 

Idag åkte jag, Jennifer & Felix till birsta för att shoppa lite. Det är nobelmiddag för min skola imorgon så jag skulle köpa en klänning till det, hittade en fin riktigt typiskt mig klänning på H&M och köpte också en handkräm från the body shop till mina äckligt torra händer. Hoppas verkligen att handkrämen är bra för jag orkar inte ha såhär torra händer längre (dessutom kostade den lilla plutten 60 spänn). 

 

Annat som har hänt: Åkte upp till Umeå igen för att påbörja mitt andra behandlingsblock i söndags, det gick felfritt och jag fick komma hem igen i fredagskväll och nu behöver jag inte åka upp dit något mer först den andra januari! Om allt går som planerat och jag inte blir sjuk såklart, och så kommer jag dessutom få vara hemma över både jul och nyår! Imorgon ska jag på sjukhuset och ta blodprover samt vinkristinesprutan så nu hoppas vi på bra provsvar så att jag inte behöver läggas in på sundsvall igen.

Åkte upp till Umeå i tisdags för att göra lungröntgen samt hjärtundersökning. Hjärtat såg bra ut och tumören har krymt!! Knölarna i halsen har också krymt och det var skönt att höra att dom reagerat på två veckor. Skulle börja behandling nummer 2 igår, men det blev inte av för min port hade börjat glida ur. Det är inget farligt om den gör det, men dom ger inte cytostatika i en port som inte sitter som den ska, så istället opererades jag igår. Dom tog ur den gamla porten och satt i den nya, skönt att den sitter som den ska men jag har ont och behandlingen har skjutits upp tills på måndag.

 

Men allt ont har ju något gott i sig, jag har fått komma hem igen och så länge allt går som det ska så kommer jag att vara hemma på jul (vilket jag inte skulle varit om behandlingen börjat igår). Så det är skönt, hoppas att jag inte blir sjuk eller något nu. Så alla som är sjukisar vänligen håll er minst fyra meter ifrån mig.

Förra veckan började jag tappa håret, i Söndags lät jag Jennifer klippa av det sista eftersom jag såg hemsk ut med fläckar och tunnt hår och på vissa ställen var det kort samtidigt som det var långt på andra. Det ser inte fruktansvärt ut, men jag trivs inte alls utan hår. Skulle gå till skolan idag men jag ville inte eftersom jag inte har något hår, så jag stannade hemma. Klockan fem ska vi till frisören och titta på min peruk som kommit.

Har redan behövt åka in på sjukhuset och här har jag varit sedan igårmorse. I torsdags började jag få väldiga kramper i magen och kunde knappt äta, inte ens dricka. I fredags blev det ännu värre och jag åt ca. ingenting under hela dagen utan låg bara och grinade och gnällde hela dagen för jag hade så fruktanvärt ont. Mamma ringde till sjukhuset som sa att jag förmodligen fått magkatarr och när vi googlade runt blev vi säker på att det verkligen är det eftersom att det är den smärtan och stället och sånt. 

 

Så jag ökade dosen för medicin mot magkatarr men eftersom jag fortfarande inte ätit eller druckit sedan torsdags så sa doktorn att jag skulle komma in och få dropp. Kunde inte ens tvätta händerna efter att jag varit på toa för jag svimmade nästan och att bara sitta var jobbigt för jag hade noll energi i kroppen. Kom in till sjuhuset och fick någon vidrig krämliknande sak som skulle bedöva magen, spydde upp den fortare än vad jag svalde den men efter att jag kräkts kändes det bra i två timmar efteråt. 

 

Har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort dom senaste dagarna, har ingen ork i kroppen och när jag duschade idag fick jag sitta på en pall och det kändes ändå som att jag varit på världens träningspass efter. Har ont till och från, ibland gör det jätteont jättelänge men ibland går det fort. Mår betydligt bättre idag än igår men det är ändå inte okej. Kan inte äta eller dricka så mycket för då mår jag illa och får ont, men jag får i mig iallafall. Osäkert om jag måste ha dropp inatt igen, men det skulle nog kännas bäst att ha det. Förhoppningsvis får jag åka hem imorgon, men man vet aldrig. Har gått ner runt sex kg och halva benen är typ borta. Sovit några få timmar sedan onsdags (förutom igår då jag sov hela natten, bortsett från att jag vaknade en gång i timmen och behövde gå på toa - extremt irriterande med dropp)

 

När jag ligger här känner jag att det var 1400 gånger bättre uppe i Umeå, dom har ingen vidare koll på mina mediciner och imorse gav dom mig tillochmed apelsinjuice (?!??!?!!?! typ det värsta man kan få vid magkatarr). För att göra allting ännu bättre så kom min mens för tidigt också så nu väntar mensvärk från helvete + ännu mer hunger + magkatarr = ♥

Jag kom hem i Söndagskväll och kommer förmodligen att vara hemma tre veckor framöver, igår var jag på en lektion i skolan och det gick bra (förutom att jag blev grymt hungrig efter ca. tio minuter så det var allt jag kunde tänka på). Fikade på Barista efter skolan med Erica och Emma och hade tänkt gå hem till Felix senare för att spela FIFA men jag var så sinnessjukt trött efter att ha varit igång hela dagen så jag kom inte utanför huset.

 

Idag var jag på sjukhuset (sundsvalls sjukhus, skönt att inte behöva åka upp till Umeå hela tiden) och fick vincristine samt blodprov. Fick lustgas också och det är förmodligen bland det roligaste som finns, förutom att masken luktar så jävla äckligt. Än så länge känner jag inte av några biverkningar av vincristinet men det kan ta några dagar, förhoppningsvis slipper jag.

 

Mina blodvärden var bra, sämre än 10 oktober men fortfarande bra. Allting är som vanligt förutom mina röda blodkroppar, som transporterar syre, som har sjunkit från 132 till 108. 108 är inget dåligt värde men det är inte det man ska ha. Mamma sa att det är säkert för att dessa sjunkt som jag blir så trött av allting. Än så länge är immunförsvaret som vanligt iallafall, men det kan bli sämre på bara några dagar så jag måste akta mig för sjukisar. På måndag väntar nytt blodprov och då kommer jag förmodligen bli stucken i armen eftersom att min port har problem med att suga ur blod, skitirriterande för man ser svårt misshandlad ut av alla blodprovsstickningar. Fick ta i fingret idag eftersom dom inte fick ut något blod ur mä (allvarligt vad är fel på mig) och det gjorde - och gör - jätteont.

Som planerat började min första behandling i onsdags. Hittills har jag fått doxorubicine (dropp; kan ge benmärgshämning, hjärtförändring, kräkning och illamående), vincristine (spruta; kan ge ont i käkmuskler, förstoppning, domningar i händer och fötter), etoposide (dropp; kan ge lågt blodtryck, håravfall, förstoppning eller diarré. metallisk smak i munnen och benmärgsdämpning) & prednisone (tabletter; sömnlöshet, ökad aptit, svullnad i ansiktet, muntorrhet och sega slemhinnor) dessa mediciner är dom som jag kommer få under mina två första behandlingsblock.

Docorubicine fick jag i onsdags och ska få en gång till nästa onsdag, vincristine fick jag också i onsdags och kommer få en gång till nästa vecka, etoposide har jag fått onsdag, torsdag, fredag och jag kommer få ikväll igen samt imorgonkväll. Prednisone får jag varje dag, fyra tabletter tre gånger om dagen. Förutom dessa mediciner får jag även tabletter mot illamående och jag har fått pulver & droppar mot förstoppning. 

Jag har än så länge har jag sluppit dom flesta biverkningarna, men jag har ändå inte varit helt fri. Mina händer och fötter har svullit/domnat till och från, mitt ansikte sväller också upp till och från och jag blir rosa, i torsdags mådde jag illa nästan hela dagen och jag har varit förstoppad. Mina händer och läppar har även blivit snustorra men efter x antal omgångar body butter och lypsyl är dom som vanligt. Förhoppningsvis slipper jag fler biverkningar men första behandlingsomgången är fortfarande inte över så jag kan lika gärna börja lida av det som jag inte lidit av ännu. Vissa biverkningar som tex. håravfall kan ta tid också, skulle kunna tappa håret när som helst från imorgon tills om fyra månader.

(glucose påsen är vanligt sockerdropp, det får man före första behandlingen börjar för att förhindra illamående så gott som det går)

Ulf berättade för oss för inte så längesedan hur min behandling kommer att se ut, han sa mycket och väldigt mycket var konstiga saker och mycket han sa var bara svar på frågor - men jag gör texten så kort och enkel som möjligt. För att göra texten så enkel som möjligt så förklarar jag lite kort här:

 

På Onsdag (hoppas dom) kommer mitt första block att påbörjas, och förhoppningsvis kommer jag att få åka hem lite när första behandlingen är klar. Jag kommer att göra två block, sedan kommer jag att få göra en undersökning som kallas PET-CT*. Sedan kommer det rulla på med fyra block, sammanlagt kommer det ta ungefär ett halvår att genomföra. Om jag fortfarande inte är frisk efter dessa behandlingar kommer jag få genomgå en strålbehandling. Men om jag genomgå strålbehandling kommer det inte påverka hur stor chans jag har att bli frisk igen.

 

Under dom två första blocken tror han inte att jag kommer drabbas av håravfall, men risken finns fortfarande. Under dom andra fyra blocken är risken för håravfall stor. Men, om jag har uppfattat det rätt, så kommer sjukhuset att ge mig en peruk om jag vill ha det så det gör ingenting. För mig gör det absolut ingenting om jag tappar håret, dom får hugga av ett ben på mig om det så behövs bara jag blir frisk igen, men jag antar att det är många som undrar över det här. Jag kommer kunna umgås med vänner, gå i skolan och göra saker som vanligt - beroende på hur mycket jag själv orkar. Om jag däremot drabbas av feber eller något annat måste jag uppsöka sjukhus, då detta kan vara farligt eftersom jag inte kommer ha något immunförsvar, detta är något som måste göras så fort som möjligt så att eventuell behandling kan påbörjas så fort som det bara går.

 

Förra måndagen fick jag åka hem på permission, det skulle ta tid att få fram provsvaren och det fanns inget annat som skulle göras så då sa dom att vi fick åka. Jag har gått på bio, hälsat på på skolan, fikat och bara umgåtts med mina vänner och haft en allmänt bra vecka, skönt att komma hem. Men nu är jag tillbaka uppe i Umeå, så fort vi kom så berättade Ulf (min läkare) att han hade både bra och dåliga nyheter. Dom dåliga nyheterna är att jag har cancer, hodkins lymfom, men dom bra nyheterna är att dessa cancerceller är väldigt känsliga för behandling och chanserna för att bli frisk är väldigt goda. Ni kan läsa själv om det på länken som jag infogade. 

 

Det här var den diagnos som vi förväntat oss, så vi blev inte chockade eller något. Det känns bara skönt att vi äntligen vet vad det är, att med största sannolikhet kommer bli frisk och att det finns bra behandling för det. Självklart är jag ledsen och rädd, men jag är mest lättad - jag är den som alltid tänker det värsta om saker och ting och det här var ju det bästa man kunde höra förutom "du har inte cancer". 

 

Jag kommer att behandlas med cellgifter, dom ska börja redan nu i veckan. Och sedan en gång till nästa vecka. Har vi tur så får jag åka hem till helgen, och som vi har uppfattat det så kommer det vara bra igen om två månader om jag reagerar bra på behandlingen och allt går som det ska. Men även om allting kanske inte går felfritt, så är oddsen att bli frisk igen fortfarande väldigt höga. Så jag är lugn, det känns bra att veta - nu behöver vi inte fundera mer. Jag kommer inte heller tappa håret utav dom här första behandlingarna, men om det inte går riktigt som det ska så får vi se.