tionde oktober tvåtusentolv
Jag skulle bara in på sjukhuset en snabbis klockan nio, mamma och jag skulle äta lunch på tacobar och sedan skulle jag fortsätta onsdagen som vilken onsdag som helst. Knölen på nyckelbenet kunde inte vara något farligt. Sånt händer ju inte en själv, eller hur?
Klockan elva, fortfarande kvar på sjukhuset. Får inte äta, måste fasta inför kommande ultraljud och röntgen. Går igenom röntgen, gör ett ultraljud. Väntar. Allting ser bra ut, dom vill kolla lite extra på röntgenbilderna. Väntar igen. Felix och Jennifer kommer, vi spelar pingis och umgås som vanligt. Några timmar efter att dom kom så kommer läkarna och säger att dom vill prata med oss, dom vill att Felix och Jennifer ska gå hem. Det är någonting som inte är okej, något är fel på mig.
En tumör befinner sig mellan mina lungor. Den måste undersökas närmre, det görs inte i Sundsvall, uppe i Umeå. Jag ville åka hem, inte upp till Umeå. Rädslan kommer men inte gråten, inte först jag får veta att jag inte får åka hem ikväll. Läkaren vill att jag ska åka direkt, jag säger att jag måste träffa mina vänner, farmor, farfar och lillebror först. Hon försökte fortfarande få mig att åka, "räcker det inte med ett telefonsamtal?". Nej det räcker inte med ett telefonsamtal, jag vägrade åka innan jag sagt hejdå till dom först.
När Felix och Jennifer kom grät vi allihopa och kramade om varandra, det är ett av dom finaste stunderna i mitt liv. När sånt händer vet man hur mycket man betyder för varandra. Farmor, farfar, lillebror, Felix pappa kom. Alla grät. Jag grät. Allting var jobbigt, men det jobbigaste var att se min lillebror gråta - för det är något han inte gör.
När Felix och Jennifer kom grät vi allihopa och kramade om varandra, det är ett av dom finaste stunderna i mitt liv. När sånt händer vet man hur mycket man betyder för varandra. Farmor, farfar, lillebror, Felix pappa kom. Alla grät. Jag grät. Allting var jobbigt, men det jobbigaste var att se min lillebror gråta - för det är något han inte gör.
In i ambulansen. Det här var den jobbigaste stunden, för nu kunde jag se allihopa men jag kunde inte röra dom längre. Det var sista gången på länge jag skulle få se dom. Jag vet inte hur länge jag blir borta, jag vet inte när jag får se min familj och mina vänner igen. I ambulansen kopplar jag bort, tänker på annat, försöker sova. Men så fort jag kommer till sjukhuset kommer gråten igen, jag vill inte vara här - jag vill vara hemma.
Idag är jag frisk och jag är starkare än någonsin.
