M A L I N P E T T E R S S O N

Det jobbigaste med att ha cancer är inte att gå igenom cellgiftsbehandlingar, missa skolan och få ont, utan det är hur andra människor behandlar en. Missförstå mig inte, att få behandingar, åka till sjukhuset hela tiden, hamna efter i skoan och ha ont är sinnesjukt jobbigt - men det går inte att mäta med människors beteende.

 

I början skulle alla förstås visa att dom tänkte på en och fråga vad som hänt. Jag vet att 90% av dessa människor bara ville veta för att veta, inte för att dom brydde sig om mig. Personer som jag aldrig pratat med förut, personer som jag vet inte tycker om mig, personer som undrade enbart pga gemensamma vänner.. Självklart uppskattade jag att folk skrev till mig, det gjorde ju mig glad att folk hör av sig även om dom kanske mer hörde av sig för sin egen skull än för min. Somliga beter sig som om man vore bästa vänner fastän man knappt pratats vid förut, andra som man inte heller pratar med börjar försöka bygga upp en vänskap. Ja visst vill jag gärna ha vänner och uppmärksamhet, men det är inte roligt när jag vet att jag får det enbart för att jag är sjuk - inte för att folk tycker att jag är en rolig och intressant person. Samma sak när jag får uppmärksamhet för saker jag gör, eller folk gör tjänster åt mig - det är för att jag har cancer, inte för att jag är jag.

 

Efter ett tag börjar allt lägga sig, folk har fått vetat vad som hänt och då slutar folk också att bry sig. Folk börjar ta avstånd från mig, visst är det kanske läskigt att ha en cancersjuk människa runt om sig - vad ska man säga, göra och tänka? Jag begär inte att folk ska prata med mig, fråga massa frågor om hur det är eller lyda minsta vink ifrån mig - men när folk inte ens hejar trots att man försvunnit ur livet ett tag blir jag bara så jävla ledsen. Folk som vet vad som hänt tittar på mig, men dom ler inte ens. Jag förstår inte hur man kan bete sig på ett sånt vidrigt sätt.

 

Andra människor tror att man är en porslinsdocka, att jag kommer ramla ihop för minsta lilla grej, att mina öron kommer explodera av högt ljud, att allting är pest och pina jämt. Ja jag är ömtåligare än vad jag var i höstas, men jag vet själv vad jag borde undvika och om någonting är för jobbigt för mig så säger jag till. Gå inte runt och var rädd för att jag ska göra mig illa eller bryta ihop, chansen att det händer är inte mycket större än att du själv skulle göra illa dig.

 

Det är också jättejobbigt att det finns så få människor man kan prata med utan att behöva prata om cancern, behandlingen, hur jag reagerar. Jag vill kunna träffa folk som jag kanske inte träffar så ofta utan att behöva dra igenom historian gång på gång. Jag svarar gärna på frågor om det är någon som undrar, för det är inte alls lätt att förstå och hänga med - men jag vill inte att min sjukdom ska vara ett samtalsämne varje gång. Att jag dessutom får höra från mina vänner att det tillochmed är ett samtasämne när jag inte är med gör mig ledsen - jag kan inte tänka mig att dom tycker det är mycket roligare att prata om än vad jag själv gör, att uppmärksamheten riktas mot mig när jag inte ens är där. Fråga mig istället.

 

Dom värsta människorna är dom som behandlar mig annorlunda nu än vad dom gjorde innan jag blev sjuk, för det får mig att känna mig mer sjuk än vad jag gör när jag går utan hår och har ont. Det är väldigt väldigt väldigt få människor som behandlar mig som vanligt, men jag är så grymt tacksam över att dom iallafall finns kvar för det är dom som får mig att orka med det här. Dom vet vilka dom är, jag behöver inte skriva några namn.

 

Jag vet inte vart jag vill komma med den här texten, jag vill nog mest bara att folk ska förstå att jag är fortfarande samma människa som jag var innan jag blev sjuk.

Idag pratade jag med en sjukgymnast som visade mig hur jag ska träna, så nu har jag lagt upp ett träningschema och suttit upp mål. Det blir inte så mycket i början, måste ju komma igång lite först. Om någonting gör ont måste jag sluta direkt och jag måste stå emot sötsuget på vardagar.

 

Gym 3 gånger i veckan.

Motionscykel 10 minuter, armar 2 x 20, crosstrainer 10 minuter, cykla 10 minuter till, balansera med fötterna på en pilatesboll 10 minuter.

 

Promenera 30 minuter varje dag.

Stretcha vader, fötter och vrister varje morgon och kväll + efter varje gympass - 5 x 5 sekunder. (Har blivit extremt stel runt vristerna + får väldigt mycket sendrag så detta är viktigt att jag gör)

Sedan klockan tre idag är jag droppfri iallafall, så jag och pappa åt middag på restaurangen i centralhallen och jag tryckte i mig en hamburgare. (om ni någonsin besöker NUS och ska äta i restaurangen så beställ en hamburgertallrik, snuskigt goda hamburgare!!) Sedan handlade vi på kiosken och tog en promenad runt sjukhuset, skönt!! Ännu mer skönt är att jag inte behöver kissa hela tiden. Imorgon ska jag få det sista droppet och sedan tror jag att vi får åka hem, soft - man blir tokig av att sitta här dygnet runt.

Ligger uppe i Umeå igen och har tråkigt så utav bara helvete, men jag är på skitbra humör och jag kommer hem på onsdagkväll/torsdag så det är lugnt - lite får man väl tåla!! Har precis gjort klart två papper med uppgifter i svenska och det kändes bra att jobba ikapp lite och nu ska jag belöna mig med rostmackor med marmelad på och Ullared. Haha vet ni vad som hände mig igår när jag kom hit eller? Det fanns bara en rostmacka kvar och jag var assugen på rostmacka med marmelad så då stoppade jag i den i brödrosten, och mackjäveln blev bränd. Det var ett tillfälle då jag hatade livet.

Går runt med droppställning och har gjort det sedan fem imorse, vilket är _extremt_ jobbigt av dessa anledningar:

1. Den låter hela tiden. Stackars pappa som hör den på natten också, det gör ju inte jag eftersom jag tar av mig hörapparaterna när jag sover. Ibland piper den också, om något är fel eller påsarna tar slut. Och så låter den jättemycket när man drar den.
2. Kissar hela tiden, och då är det ju inte bara att gå på toa utan heller utan jag måste koppla ur och sen dra med mig ställningen. (som jag suger på att köra, krockar överallt) Värst med kissandet är att jag vaknar på nätterna för att jag måste gå på toa.
3. Jag kan bara bära saker med en hand. Det gör ju inget om jag ska hämta bara ett glas mjölk, men typ nu när jag snart ska gå och hämta kvällsfika så måste jag ta med mig pappa så att han kan bära brickan åt mig.