M A L I N P E T T E R S S O N

Ulf berättade för oss för inte så längesedan hur min behandling kommer att se ut, han sa mycket och väldigt mycket var konstiga saker och mycket han sa var bara svar på frågor - men jag gör texten så kort och enkel som möjligt. För att göra texten så enkel som möjligt så förklarar jag lite kort här:

 

På Onsdag (hoppas dom) kommer mitt första block att påbörjas, och förhoppningsvis kommer jag att få åka hem lite när första behandlingen är klar. Jag kommer att göra två block, sedan kommer jag att få göra en undersökning som kallas PET-CT*. Sedan kommer det rulla på med fyra block, sammanlagt kommer det ta ungefär ett halvår att genomföra. Om jag fortfarande inte är frisk efter dessa behandlingar kommer jag få genomgå en strålbehandling. Men om jag genomgå strålbehandling kommer det inte påverka hur stor chans jag har att bli frisk igen.

 

Under dom två första blocken tror han inte att jag kommer drabbas av håravfall, men risken finns fortfarande. Under dom andra fyra blocken är risken för håravfall stor. Men, om jag har uppfattat det rätt, så kommer sjukhuset att ge mig en peruk om jag vill ha det så det gör ingenting. För mig gör det absolut ingenting om jag tappar håret, dom får hugga av ett ben på mig om det så behövs bara jag blir frisk igen, men jag antar att det är många som undrar över det här. Jag kommer kunna umgås med vänner, gå i skolan och göra saker som vanligt - beroende på hur mycket jag själv orkar. Om jag däremot drabbas av feber eller något annat måste jag uppsöka sjukhus, då detta kan vara farligt eftersom jag inte kommer ha något immunförsvar, detta är något som måste göras så fort som möjligt så att eventuell behandling kan påbörjas så fort som det bara går.

 

Förra måndagen fick jag åka hem på permission, det skulle ta tid att få fram provsvaren och det fanns inget annat som skulle göras så då sa dom att vi fick åka. Jag har gått på bio, hälsat på på skolan, fikat och bara umgåtts med mina vänner och haft en allmänt bra vecka, skönt att komma hem. Men nu är jag tillbaka uppe i Umeå, så fort vi kom så berättade Ulf (min läkare) att han hade både bra och dåliga nyheter. Dom dåliga nyheterna är att jag har cancer, hodkins lymfom, men dom bra nyheterna är att dessa cancerceller är väldigt känsliga för behandling och chanserna för att bli frisk är väldigt goda. Ni kan läsa själv om det på länken som jag infogade. 

 

Det här var den diagnos som vi förväntat oss, så vi blev inte chockade eller något. Det känns bara skönt att vi äntligen vet vad det är, att med största sannolikhet kommer bli frisk och att det finns bra behandling för det. Självklart är jag ledsen och rädd, men jag är mest lättad - jag är den som alltid tänker det värsta om saker och ting och det här var ju det bästa man kunde höra förutom "du har inte cancer". 

 

Jag kommer att behandlas med cellgifter, dom ska börja redan nu i veckan. Och sedan en gång till nästa vecka. Har vi tur så får jag åka hem till helgen, och som vi har uppfattat det så kommer det vara bra igen om två månader om jag reagerar bra på behandlingen och allt går som det ska. Men även om allting kanske inte går felfritt, så är oddsen att bli frisk igen fortfarande väldigt höga. Så jag är lugn, det känns bra att veta - nu behöver vi inte fundera mer. Jag kommer inte heller tappa håret utav dom här första behandlingarna, men om det inte går riktigt som det ska så får vi se.

Jag skulle få åka hem i onsdags, men sedan ville dom göra en till operation på torsdagen så jag vart kvar. Blev riktigt arg och less eftersom jag haft permis lördag - onsdag men inte fått åka hem.

Dom hade inte kunnat komma på vad det är från förra operationen då dom tog en bit av en av lymfkörtlarna, så dom ville ta ett prov på tumören mellan lungorna. Så från midnatt på onsdagen var det bara att börja fasta igen. I torsdags ägde operationen rum ,fick dricka lugnande medel - vilket jag inte blev så lugn utav utan bara jävulskt fnittrig. Jag minns att jag skulle säga mitt personnummer, men jag började bara skratta jättemycket istället. Blev jättefull på det lugnande medlet så jag minns inte så mycket, men mamma sa att jag skrattade hela vägen till operationssalen. Jag har ingen större koll på läget, men såhär har mamma skrivit: "dom har tömt vänster lunga, gjort en titthålsbiopsi, satt in dränage, kateten & ryggmärgsbedövning. Malin har ont och är groggy. Sköterskan kopplar igång ryggbedövningen så blir det bättre".

 

Jag minns att när jag vaknade så var jag naken, och sjuksköterskan var så otroligt respektlös och drog av mig täcket hela tiden. Hörde att mamma sa att "hon tycker inte om att visa sig" och sjuksköterskan brydde sig inte alls utan fortsatte dra i täcket. Lite senare gjorde hon något vid mina fötter, så då drog hon upp täcket till knäna och sedan gick hon utan att dra ner täcket igen. Det var ca. 5 grader varmt i rummet och jag hade för ont för att dra ner det själv så jag fick ju ligga där och frysa eftersom mina föräldrar inte var där just då. Sedan skulle hon ta bort "tunneln" i handen på mig, som var omlindad med klisterbandage - och hon var så oförsiktig så det fanns inte, hon bara slet av bandaget och även fast jag sa att det gjorde ont och sa aj så fortsatte hon bara slita. Hoppas verkligen att jag inte behöver vakna upp hos henne om det blir fler operationer. Fick pannkaka där också och det gick bra men sedan började jag må illa och senare på kvällen kräktes jag två gånger.

Nu går jag runt med något som heter "breiviks blandning" som är smärtestillande, och eftersom jag har bedövningen i ryggen kan jag inte kissa normalt utan jag måste gå runt med en kisspåse. En jävla kisspåse. Ni förstår nog inte hur jobbigt det är, slangen känns så fort jag rör på mig och när jag sitter på olika sätt och det är väldigt jobbigt att gå och dra påsen och hela ställningen med mig så fort jag ska någonstans. Alla sjuksköterskor vill att jag ska bli av med den eftersom jag inte har ont, men narkosläkarna (??) vill att jag ska ha den tills på måndag så jag hoppas att sköterskorna får som dom vill.

Imorse blev jag väckt runt kvart över sju, fick en liter kontrast som jag skulle dricka inför skiktröntgen av magen. Gick till röntgen ungefär 1,5 timmar senare, och åter igen fick jag det där hemska medlet som gör att man kokar inombords för man blir så varm - idag var det inte lika illa dock eftersom nu hade jag ju fått så två gånger innan. Hoppas att det är färdigt med olika röntgen nu så jag slipper det. Vet inte när jag får svar på hur det såg ut men det blir nog innan dom närmsta dagarna, får veta vad det är för sorts tumör till veckan också. 

Idag fick jag lämna sjukhuset ett tag, det var otroligt skönt. Jag, mamma och pappa åkte till elgiganten där vi köpte en ny telefon åt mig (så nu har jag blivit med HTC one x, skönt!!), sedan gick vi på H&M och köpte en ny sovtröja åt mig (var en sån hemsk människa som köpte en tröja med en artist jag inte lyssnar på, Kurt Kobain, men det var den enda tröjan jag hittade. Det är ju bara en sovtröja.), sedan åkte vi på ica maxi och handlade. Köpte ett par brutalt fula tofflor men ack så sköna, och så köpte vi middag och lite småsaker. Träffade mina kusiners mamma på ica också, det var trevligt för jag har inte träffat henne på flera år. Att lämna sjukhuset var jävulskt skönt, något så alldagligt som att handla mat på ica maxi blev ett roligt lördagsnöje. 

Nu ska jag snart be om att få mina plåster sedan operationen igår omplåstrade, genomblödda och äckliga och det känns bara vidrigt. Fick min mens idag också så har haft mensvärk hela dagen, skitjobbigt eftersom dom inte kan ge mig något annat än morfin och alvedon och det hjälper inte så bra mot mensvärk. Men nu är dagen snart slut och jag brukar bara ha mensvärk första dagen så det blir ju skönt att slippa det imorgon, har redan ont så det räcker överallt.

Så vi var framme på sjukhuset runt kanske klockan nio på onsdagsmorgonen. Dom tog blodprov, blodtryck, lyssnade på andingen och hjärtat och såna simpla saker. Sedan skrev dom in mig på sjukhuset, eftersom att det skulle bli mycket att göra och det skulle bara ta tid att åka fram och tillbaka. Jag skulle få sova hemma, så även om det var en väldig massa väntan och riktigt tråkigt att vara på sjukhuset skulle det inte göra något. Jag skulle göra ultraljud på magen så dom sa att jag fick inte äta något först jag gjort det, så jag väntade i flera timmar utan mat och när ultraljudet var planerat sa dom att det inte skulle bli något. Fick fortfarande inte äta för då skulle jag iväg på skiktröntgen, men det var över fort och efter det fick jag äta. När jag ätit fick jag vänta lite till innan jag gjorde ett ultraljud för hjärtat. Dom sa att allting såg bra ut, alla blodprover, andningen och hjärtat, men dom ville kolla lite extra på röntgenbilderna - redan då kände jag att "nu är det något som inte står rätt till". Så vi väntade ännu mer. Felix och Jennifer kom vid fem - halv sex och vi spelade pingis och var som vanligt, jag klagade på att allt vi gjorde var att vänta och att det skulle bli skönt att snart få åka hem. Sedan kom läkarna med alla svar och sa att dom ville prata med oss, och det var bäst om Felix och Jennifer åkte hem. Då kändes det att 'nu är det något allvarligt, det är inte okej med mig'. Jag, mamma och pappa gick iväg med läkarna in i ett annat rum och dom berättade att dom kollat på röntgenbilderna. 

Dom hade sett en förändring mellan lungorna, en tumör som dom måste undersöka närme - vilket inte är något som görs i Sundsvall, utan jag måste åka upp till Umeå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, jag blev rädd och började skaka men gråten kom inte först dom berättade att jag måste åka upp till Umeå samma kväll - jag ville åka hem, inte till Umeå. Jag ville träffa farmor och farfar, min lillebror och katt, sova i min säng och vakna hemma på Alnö på Torsdag. Min första tanke var att jag måste få träffa Jennifer, Felix innan jag åkte, jag sa att jag måste träffa dom först. Sedan började jag tänka på farmor, farfar och min lillebror, jag sa att dom måste jag också få träffa först. Läkaren ville inte att Jennifer och Felix skulle komma, hon tyckte att det skulle bli för jobbigt för dom att hantera det här - men jag fortsatte tjata, jag sa att "jag kan inte åka till Umeå om jag inte får träffa dom". Hon frågade mig om jag inte kunde ringa dom, sedan frågade hon om det var jätteviktigt att dom fick komma och jag nickade samtidigt som min pappa sa att vi hade varit med varandra sedan vi var jättesmå" och då gav hon med sig. Mamma åkte hem och packade samtidigt som jag gjorde ett nytt ultraljud av hjärtat, dom var rädd för att tumören kunde trycka mot hjärtat - men det gjorde den inte. 

Jag fick duscha av mig, och sedan fick jag vänta. Jennifer och Felix kom och vi kramades och pratade med varandra, sedan kom mamma tillbaka och då kom också farmor, farfar och min lillebror och Felix pappa och Felix syster som stod ganska precis vid dörren. Det var hur jobbigt som helst, sjukt mycket tårar från alla håll - att se min lillebror gråta är nog bland det jobbigaste jag varit med om, det var då jag kände att "oj, det här är på riktigt". Dom fick stanna ända tills jag skulle åka, följde med mig till ambulansen och så. Det jobbigaste var nog när jag kramat alla och satt i ambulansen men fortfarande kunde se Jennifer och Felix, då kunde jag inte röra dom längre och jag vet inte när jag får träffa dom igen. Jag blir nog kvar här i Umeå i två veckor, och det är en brutalt lång tid. Även om dom säkert kommer komma hit och hälsa på mig någon gång innan jag åker hem igen, så är det för lång tid för människor som träffas varje dag. Mamma åkte med mig upp i ambulansen och pappa åkte efter med bilen, i ambulansen kopplade jag bort och tänkte på andra saker. Skämtade med mamma och pratade om lite allt möjligt. Väl framme i Umeå fick jag gå in till mitt rum, det är stort med tre sängar och eget badrum med dusch så vi får plats allihopa här inne. Dom tog nytt blodprov, kopplade in dropp och sedan fick vi sova.

Igår skulle jag opereras, så jag åt ingenting på 14 timmar. I väntan på operationen fick jag göra ännu ett ultraljud av hjärtat, dom sa att det såg riktigt bra ut. Sedan fick jag göra skiktröntgen igen, har ni gjort det någon gång? Det är extremt obehagligt. Att åka in och ut i själva maskinen är ingen fara, men dom ger en något medel som gör att man blir hur varm som helst i kroppen och det känns som att man måste kissa. Jag mår illa och blir yr av det för att jag tycker det är så äckligt och obehagligt. Jag tror att jag ska röntgas imorgon igen och jag hoppas verkligen att jag slipper det där medlet. Jag minns inte vilken tid dom berättade, men det blev iallafall ingen operation. Jag minns inte varför, men det blev för sent. Så då hade jag alltså fastat helt i onödan, så det första jag gjorde när dom berättat färdigt var att rosta två mackor samtidigt som mamma och pappa åkte iväg till donken (haha ja jag skojar inte). Resten av dagen var jag "ledig" fram tills midnatt, då var det dags att börja fasta igen och åter igen fick jag dropp. 

Idag har jag opererats, jag minns inte vad klockan var men vid halv tre vaknade jag och då var allting klart. Jag är väldigt tacksam över att jag är en lugn människa och inte speciellt rädd för sånt här (tänk om jag varit spruträdd liksom), jag behövde inte ens ta lugnande före operationen. Dom gav mig så att det fanns, men jag glömde att dricka det och sedan gav dom mig inget där borta. Att bli sövd var verkligen en upplevelse, tänk er att ni dricker 20 shottar på rad och att dom börjar verka på några sekunder. Jag blev otroligt yr, pappa sa att jag somnade nästan direkt. Under operationen tog dom en bit av den svullna lymfkörteln (lymfkörteln och tumören mellan lungorna är samma), samt satt in en "portal" som gör att dom kan ge mig flera olika saker via slangar istället för att behöva göra en ny tunnel för varje, dessutom tog dom prover i ben och ryggmärgen. När jag vaknade var jag lullig så utav bara helvete, det var ganska roligt att höra efteråt faktiskt. Jag frågade mamma tre gånger varför jag hade plåster på foten (dom hade stuckit mig men inte hittat något i ett försök att sätta i dropp) och jag hade tydligen frågat pappa tre gånger vad alla droppåsar var för något. Minns att jag snöt mig för jag tyckte att det kändes som om jag hade en snorbuse i näsan (dom sa att det är vanligt att det kliar i näsan), och så har jag ett svagt minne av att jag drack vatten och åt en piggelin. När jag klarnat till lite mer minns jag att jag sa att jag behövde kissa, då kom dom med en potta men jag kunde verkligen inte kissa i pottan för jag tyckte det kändes så jävla ofräscht att kissa i sängen. Så jag fick gå på toa som vanligt och sedan lägga mig igen, sedan låg jag bara i sängen ett tag tills jag behövde kissa igen (haha orkar inte med mig själv) - då kunde jag faktiskt gå själv hehe. Sedan fick jag åka upp till mitt rum igen och här har jag spenderat hela dagen.

Allt det här är väldigt jobbigt, det kom så oväntat - jag hade ju inte känt av den här tumören alls och var helt frisk förutom knölen och tumören, alla blodvärden var bra och hjärtat var bra. Det är inte alls kul att ligga inne på sjukhus och jobbigast av allt är att jag är så långt hemifrån. Jag är rädd, inte för att jag kanske inte blir frisk igen utan för att det ska göra ont och för vad som kommer att hända. Men det får göra så ont som det behös, dom får sticka hur många nålar dom vill i mig, dom får operera mig så mycket som dom vill, dom får göra precis vad som helst bara jag blir frisk igen. För jag vet att jag kommer bli frisk igen, jag är stark och jag kommer att klara det här.