Visst känns det fint att vara vid liv?
Har inte bloggat på 1000 år för jag orkar helt enkelt inte, men jag tänkte slänga iväg ett inlägg nu ändå.
Den 6 maj påbörjade jag min strålbehandling. Att få strålning känns ingenting, man kan dock få vissa bieffekter som trötthet, halsont osv. Det beror lite på vart man strålar. Jag strålades på tumören vid lungan och några små vid högra höften. Vid lungan var i farozonen för halsont, vilket jag fick - så utav bara helvete. Jag kunde inte ens dricka kolsyrad läsk på kanske en vecka. Trött blev jag också, men inte så farligt. Jag har klarat mig fint. Det är dock väldigt obehagligt att ligga fastspänd i en mask över huvudet i sju minuter. Dom strålar inte på röda dagar eller helger.
Torsdagen den 9 maj var en röd dag, det var också hockey VM den dagen. Jag flög ner till Stockholm på onsdagkvällen - mötte upp Felix på arlanda som hade tagit tåget från Sundsvall. Felix följde med mig upp på Fredagen till Umeå, jag fick min strålning och sedan åkte vi bil hem. Tacka gudarna för det, tänk om vi missat VM.. (matchen gick asdåligt, inte ett enda mål. Men sedan slog vi ju ut dom jävlarna i kvarten och vann hela alltet så det gjorde inget ;))
Strålningen flöt på hur bra som helst, under andra veckan började jag få ont i halsen och må illa. Fick svårt och äta och sånt, mådde illa direkt. Hade problem sedan före det också, för då blev jag aldrig hungrig = kunde leva på en skål med flingor under en hel dag. Illamåendet satt i väldigt länge, men idag kan jag äta som vanligt. Att jag inte åt resulterade såklart en drastisk viktnedgång, jag minns inte exakt men jag tror att det var 4 kg på en vecka.
Den 22 maj gjorde jag min sista strålbehandling. Lyckan var enorm. Det går inte ens att beskriva. Jag är klar med all denna skit (hoppas vi). Nu blir det lite återbesök då och då för att kolla så att allt är ok, det tar fem år innan man blir friskförklarad så jag slipper dom inte först då!
Den 6 maj påbörjade jag min strålbehandling. Att få strålning känns ingenting, man kan dock få vissa bieffekter som trötthet, halsont osv. Det beror lite på vart man strålar. Jag strålades på tumören vid lungan och några små vid högra höften. Vid lungan var i farozonen för halsont, vilket jag fick - så utav bara helvete. Jag kunde inte ens dricka kolsyrad läsk på kanske en vecka. Trött blev jag också, men inte så farligt. Jag har klarat mig fint. Det är dock väldigt obehagligt att ligga fastspänd i en mask över huvudet i sju minuter. Dom strålar inte på röda dagar eller helger.
Torsdagen den 9 maj var en röd dag, det var också hockey VM den dagen. Jag flög ner till Stockholm på onsdagkvällen - mötte upp Felix på arlanda som hade tagit tåget från Sundsvall. Felix följde med mig upp på Fredagen till Umeå, jag fick min strålning och sedan åkte vi bil hem. Tacka gudarna för det, tänk om vi missat VM.. (matchen gick asdåligt, inte ett enda mål. Men sedan slog vi ju ut dom jävlarna i kvarten och vann hela alltet så det gjorde inget ;))
Strålningen flöt på hur bra som helst, under andra veckan började jag få ont i halsen och må illa. Fick svårt och äta och sånt, mådde illa direkt. Hade problem sedan före det också, för då blev jag aldrig hungrig = kunde leva på en skål med flingor under en hel dag. Illamåendet satt i väldigt länge, men idag kan jag äta som vanligt. Att jag inte åt resulterade såklart en drastisk viktnedgång, jag minns inte exakt men jag tror att det var 4 kg på en vecka.
Den 22 maj gjorde jag min sista strålbehandling. Lyckan var enorm. Det går inte ens att beskriva. Jag är klar med all denna skit (hoppas vi). Nu blir det lite återbesök då och då för att kolla så att allt är ok, det tar fem år innan man blir friskförklarad så jag slipper dom inte först då!
Idag mår jag hur bra som helst. Jag har fortfarande inte orken jag brukade ha eller någon kraft eller så, men det märks tydligt att det blir bättre och bättre för varje vecka som går. Jag äter som vanligt, kortisonsvullnaden har gått ner sinnessjukt mycket. Jag har gått ner runt 6 - 7 kg, mitt hår har växt nå jävulskt och det är inte långt kvar tills jag kan strunta helt i peruken. Dock har jag inte fått tillbaka mina reflexer i benen till 100, men det kommer nog hoppas vi - det är inget problem jag märker av så det är inget farligt.
Den 17 juli ska jag till Sundsvall för röntgen och ultraljud, jag är livrädd för att någonting ska vara kvar - detta önskar jag inte ens till min värsta fiende - men samtidigt är jag 99.99% säker på att allt är borta. Jag reagerade så bra på cellgifterna, och när strålningen började var det typ ingenting kvar (om ens något?) utan den gjordes bara för att vara 100% säker. Men om jag skulle få återfall så vet jag iallafall att det är exakt samma behandlingsplan och lika stor chans att överleva.
Den 17 juli ska jag till Sundsvall för röntgen och ultraljud, jag är livrädd för att någonting ska vara kvar - detta önskar jag inte ens till min värsta fiende - men samtidigt är jag 99.99% säker på att allt är borta. Jag reagerade så bra på cellgifterna, och när strålningen började var det typ ingenting kvar (om ens något?) utan den gjordes bara för att vara 100% säker. Men om jag skulle få återfall så vet jag iallafall att det är exakt samma behandlingsplan och lika stor chans att överleva.
Vad vet du om månljuset förrän du blivit sönderslagen under det?
I Azalea kan man inte ungdå att bli kär
Håkan Hellström @ slottsskogsvallen ♥
