M A L I N P E T T E R S S O N

Det jobbigaste med att ha cancer är inte att gå igenom cellgiftsbehandlingar, missa skolan och få ont, utan det är hur andra människor behandlar en. Missförstå mig inte, att få behandingar, åka till sjukhuset hela tiden, hamna efter i skoan och ha ont är sinnesjukt jobbigt - men det går inte att mäta med människors beteende.

 

I början skulle alla förstås visa att dom tänkte på en och fråga vad som hänt. Jag vet att 90% av dessa människor bara ville veta för att veta, inte för att dom brydde sig om mig. Personer som jag aldrig pratat med förut, personer som jag vet inte tycker om mig, personer som undrade enbart pga gemensamma vänner.. Självklart uppskattade jag att folk skrev till mig, det gjorde ju mig glad att folk hör av sig även om dom kanske mer hörde av sig för sin egen skull än för min. Somliga beter sig som om man vore bästa vänner fastän man knappt pratats vid förut, andra som man inte heller pratar med börjar försöka bygga upp en vänskap. Ja visst vill jag gärna ha vänner och uppmärksamhet, men det är inte roligt när jag vet att jag får det enbart för att jag är sjuk - inte för att folk tycker att jag är en rolig och intressant person. Samma sak när jag får uppmärksamhet för saker jag gör, eller folk gör tjänster åt mig - det är för att jag har cancer, inte för att jag är jag.

 

Efter ett tag börjar allt lägga sig, folk har fått vetat vad som hänt och då slutar folk också att bry sig. Folk börjar ta avstånd från mig, visst är det kanske läskigt att ha en cancersjuk människa runt om sig - vad ska man säga, göra och tänka? Jag begär inte att folk ska prata med mig, fråga massa frågor om hur det är eller lyda minsta vink ifrån mig - men när folk inte ens hejar trots att man försvunnit ur livet ett tag blir jag bara så jävla ledsen. Folk som vet vad som hänt tittar på mig, men dom ler inte ens. Jag förstår inte hur man kan bete sig på ett sånt vidrigt sätt.

 

Andra människor tror att man är en porslinsdocka, att jag kommer ramla ihop för minsta lilla grej, att mina öron kommer explodera av högt ljud, att allting är pest och pina jämt. Ja jag är ömtåligare än vad jag var i höstas, men jag vet själv vad jag borde undvika och om någonting är för jobbigt för mig så säger jag till. Gå inte runt och var rädd för att jag ska göra mig illa eller bryta ihop, chansen att det händer är inte mycket större än att du själv skulle göra illa dig.

 

Det är också jättejobbigt att det finns så få människor man kan prata med utan att behöva prata om cancern, behandlingen, hur jag reagerar. Jag vill kunna träffa folk som jag kanske inte träffar så ofta utan att behöva dra igenom historian gång på gång. Jag svarar gärna på frågor om det är någon som undrar, för det är inte alls lätt att förstå och hänga med - men jag vill inte att min sjukdom ska vara ett samtalsämne varje gång. Att jag dessutom får höra från mina vänner att det tillochmed är ett samtasämne när jag inte är med gör mig ledsen - jag kan inte tänka mig att dom tycker det är mycket roligare att prata om än vad jag själv gör, att uppmärksamheten riktas mot mig när jag inte ens är där. Fråga mig istället.

 

Dom värsta människorna är dom som behandlar mig annorlunda nu än vad dom gjorde innan jag blev sjuk, för det får mig att känna mig mer sjuk än vad jag gör när jag går utan hår och har ont. Det är väldigt väldigt väldigt få människor som behandlar mig som vanligt, men jag är så grymt tacksam över att dom iallafall finns kvar för det är dom som får mig att orka med det här. Dom vet vilka dom är, jag behöver inte skriva några namn.

 

Jag vet inte vart jag vill komma med den här texten, jag vill nog mest bara att folk ska förstå att jag är fortfarande samma människa som jag var innan jag blev sjuk.